I den dominerande lokaltidningen i området har det diskuterats hur Arenaboaget har skött sina affärer. Arenabolaget driver Linköpings Konsert och Kongress och stadens stora arena, Cloetta Center. Vi kan väl säga att det råder lite tveksamheter kring om affärerna går lysande eller ej. De erfarenheter som jag gjorde ganska nyligen gör att jag sällar mig till de tvekande.
Det företag i vilket jag är anställd har en loge i Cloetta Center. Logen används naturligtvis främst för representativa ändamål, men vid de tillfällen då företaget inte har några aktiviteter inbokade, får vi anställda köpa biljetter och använda logen enligt principen ”först till kvarn”. För en tid sedan var det en konsert som jag gärna ville gå på. Alltså kontaktade jag den på företaget som ansvarar för logen. Jovisst, det fanns plats. Han ringde och bokade, Roger Andersson, telefonnummer ”Si-och-så”. Jag stod bredvid honom och hörde hur hela dialogen gick. Jag hörde också att jag var välkommen att åka ner och köpa ut biljetterna på Cloetta Center. Det var snabba ryck, konserten var samma dag. För att undvika alltför mycket trassel i samband med med entrén så valde jag att avsätta en stund av lunchen och åka ned och köpa biljetterna – trodde jag.

När jag kom till biljettkassan så möttes jag av en skylt som påpekade att de bara sålde biljetter till LHC’s matcher. Styrkt av det jag hörde av kontaktpersonens konversation med arenabolagets representant, ställde jag mig i alla fall i kön. När det så blev min tur så fick jag också höra att det nog ”bara går att köpa biljetter till hockey… men nja, just det, logebiljetter ska visst gå att köpa – men ett ögonblick jag måste kolla…”. Tösen som stod där i kassan ringde ett samtal till någon som kanske visste bättre. Jag hörde lite av konversationen: ”…jamen, hur gör jag då? Vi har ju ingen kassa för det….” Så småningom skulle en annan tös komma; En som kände till kassan.

Den nya tösen kom, och med ett leende försäkrade hon att jag skulle få mina biljetter. Hon satte sig vid en dator och började knappa. Och knappa. Och knappa. Efter en god stunds knappande gav hon upp med en suck. ”Kan du tänka dig att komma lite tidigare ikväll och köpa biljetterna då? Det verkar vara något fel på datan.” Jovisst, jag kunde väl tänka mig det, bara oddsen var något bättre för att ”datan” skulle vara på bättre humör då. ”För lyckas jag inte få några biljetter då, ja se då blir jag skogstokig” – som jag sa’ till tösen. Nejdå, hon skulle prata med IT-stödet direkt och framåt kvällen skulle det inte vara några som helst problem att få biljetter.

Så kom kvällen, och med den kön till biljettkassan. Nåja, kön var inte så lång. Det var bara en före, men när jag kom så skulle det ta lite tid visade det sig. För att göra en lång historia kortare så kan jag bara nämna att det krävdes två personers knappande på tangentbordet och frågor som ”är du säker på att biljetten inte bokades på något annat telefonnummer?” innan jag slutligen fick mina biljetter. Under tiden hade kön blivit lång och en del muttrande hördes bakom mig. På frågan om telefonnumret kunde jag förresten bestämt hävda att jag stod bredvid när beställningen gjordes, och minsann hörde vilket telefonnummer det var som nämndes.

Då kan man slutligen undra: Hur svårt kan det egentligen vara att driva sin egen kärnverksamhet? För är det inte kärnverksamhet att sälja biljetter till de evenemang som arrangeras i de arenor man driver? Det är enligt mitt förmenande så långt in i kärnan av verksamheten man kan komma. De problem som jag stötte på kan väl liknas med att man går in i en ICA-affär för att köpa mjölk och möts i kassan med: ”Nä tyvärr, mjölk kan du inte betala här. Jasså, är det standardmjölk? Jo men det ska visst gå, fast jag vet inte hur. Vänta lite så ska jag ringa och kolla.” Osv. osv.

Är det underligt om Arenabolaget har tveksam ekonomi?