Äntligen tittade solen fram lite. Det var spännande att se solfångartempen stiga. Lite oroande var det att konstatera att givaren ”sol in” stod bergfast kvar på samma nolla som den stått på hela tiden. Översta givaren i tanken visade 51 och nedre, hm nåja, visade 47 och en lös termometer nere i tanken visade 29. Det fanns alltså möjlighet för solfångaren att lämna ett bidrag till tanken, men icke.

Riktigt nervös blev jag när solfångartempen i rask takt passerade 90-strecket och fortfarande inget hände. Jag såg framför mig hur trycksäkringen skulle lösa ut och vätskan börja strila. Men så vid 100 började en pump gå och displayen visade driftläge (SOL), vilket efter en glutt i manualen visade sig betyda att sovärme pumpas ner i borrhålet. Dvs återladdning. Puh, det fungerade i alla fall.

Efter en stund var solfångartempen nere i 75-80, eller något liknande. Efter ett tag tyckte styrautomatiken att huset behövde värmas. Sålunda drogs kompressorn igång och började göra sitt jobb med att värma huset. Fortfarande inget tillskott från solfångarna, trots att de nu hunnit upp till 93 grader igen och rimligen borde kunna stå för det mesta av den energi som skulle ut i huset.

Man kan alltså konstatera att det finns visst utrymme för justeringar – eller med andra ord: Något är galet.