Igår blev det nattjobb. Stora brandväggsburken skulle uppdateras. Nytt fint nätverkskort för ett DMZ (Demilitariserad Zon) och ny programvara skulle in. Eftersom det är hur mycket verksamhet som helst som är beroende av den burken så går det naturligtvis inte att göra under vanlig arbetstid.

Sålunda stämde jag träff klockan 19:00 med två tunga konsulter. Ja, tunga i bemärkelsen kompetenstyngd. Det är trickiga saker att pilla med så det är bäst att ta hjälp av de bästa.

Glada i hågen började vi planera och fundera och fram emot 21:45 var vi redo att slå av strömmen och gå till verklig attack. Japp, nätkortet snäppte på plats och programvaran kom igång. Men så var det det där med att få till rätt routing och brandväggsregler, som ska samsas med både interface- och tunnelfilter och med lite adressöversättning som grädde på moset. Du förstår kanske? Just det. Vi fick inte till det. Framåt 01:30 gav vi upp. Då fungerade i alla fall det gamla som tidigare. Ingen skada skedd alltså.

Är det inte märkligt? Här var det två riktiga hejare som kämpade med uppgiften, varav en är produktspecialist från firman som tillverkar brandväggsprylen och det fungerade ändå inte. Linus och jag gjorde i somras i stort sett samma sak med den brandvägg som skyddar vårt hemmanät. Det tuffade igång utan några problem. Vi har riggat regler kors och tvärs i den burken, enkelt och smidigt. Jo, jag vet, jämförelsen haltar. Jag vill heller inte påstå att Linus och jag är duktigare än två av branschens hejare. Nej långt ifrån. De båda grabbarna är kompetenta och några som jag respekterar högt. Min poäng är att mycket i den kommersiella, ”fina” världen, har en inbyggd komplexitet som jag nästan misstänker är en affärsidé.

En av mina jobbarkompisar brukar säga att vår telefonväxel är konstruerad med två mål: Den ska kunna koppla telefonsamtal och den ska generera konsulttimmar, och det är inte helt självklart vilket som är det primära målet.

Leve Open Source! Där finns en konkurrens som tvingar fram enkla lösningar!