Igår (12/5 -06) var jag på ett födelsedagskalas och firade en 18-åring. Där träffade jag min gamla historielärare från gymnasietiden i Hudiksvall.

PeO Valegård. Den gamla superhumanisten, svenska- och historieläraren, greklandsvännen och albinon. Jag minns vår första historielektion med honom i Hudiksvalls gymnasium. Tänk er honom, med kritvitt hår och färglös i bokstavlig mening, men absolut inte färglös i all annan betydelse. Han hade glasögon med glas tjocka som buteljbottnar och som om detta inte skulle vara nog så slet han ibland fram ett förstoringsglas när han behövde läsa något smått i en bok, som han höll på ”näsavstånd”.

Vi var många i klassen som inte riktigt visste hur vi skulle förhålla oss till en så’n ”konstig” lärare. Ytligt sett så skulle en sådan speciell person lätt kunna bli ett ”mobboffer”; en måltavala för trakasserier, men inte då. Med tiden växte det fram någon sorts ömsesidig respekt och ett kompisskap mellan oss elever och den udda läraren. Och nu när jag pratade med PeO sådär 30 år efteråt, så hade han bara positiva ord att säga om tiden i Hudiksvall och ungdomarna där. Naturligtvis mindes han inte mig, och minnet i största allmänhet sviktade väl en del, men vi hade en trevlig stund tillsammans i alla fall.

Hur kommer det sig då att vi träffades på en 18-årings födelsedag? Jo, 18-åringen heter Johan Carlegrim och är en av min grabb, Linus’ bästa vänner. Johans mamma Marie är PeOs systerdotter. Den gamla historieläraren har flyttat tillbaka till födelseorten, Björsäter, på äldre da’r.