Så har man då vevat Roxen runt på cykel. Söndagen den 26/8 bjöd på en tur runt Roxen. En tur som inleddes med lite kalabalik, avslutades med dramatik och däremellan var en behaglig resa som övergick till värk i knäet i motvinden vid Östra Harg.
En laddad skara begav sig av mot startplatsen i Tallboda på morgonen i söndags. Skaran bestod av Linus, Fredrik och undertecknad. Vid Tallboda skola var det parkering, avlastning av cyklar och, för de som så önskade, omklädning. Vi var inplacerade i första startgrupp med start 9:00. Starten gick och vi trampade iväg. (Mera om starten mot slutet av inlägget) Efter lite irrande i Tornby fick vi vittring på Vreta Kloster/Berg. Fredrik, härdad av två tidigare vätternrundor, ångade på uppför. Jag tog det lugnare, eftersom jag visste att det återstod åtskilliga mil av vårt äventyr. Linus sladdade lite. Ja, Linus fortsatte att bli efter i backarna vid Stjärnorp och trakterna norr om sjön. Det visade sig att kraften i benen var slut. Linus hade inte tränat en enda kilometer inför rundan, och det straffade sig nu.
Vid Grensholm tyckte han att Fredrik och jag skulle åka i vår takt och inte
vänta på honom längre. Han skulle fortsätta att lulla på i sin takt. Vi åkte.
Allt som allt var det en behaglig resa norr om Roxen. Det blev inte fullt så
behagligt sedan, när vi vände ut på slättlandet och mötte dräpar-motvinden.
Rakorna vid Östra Harg var inte att leka med! Då hade också min knäled börjat göra sig påmind riktigt rejält. Det är en muskel eller sena som värker så alldeles när jag cyklar några timmar på raken. Tidigare i år, på träningen
inför rundan, har jag inte haft några känningar. Å andra sidan har jag bara
cyklat 4,5 mil som mest på träning också. Roxenrundan är drygt 8. Knät sinkade oss rejält på slutet. Fredrik, som i likhet med Linus inte tränat många
kilometer inför rundan, var som vanligt oberörd av backar, blåst och milens
mångfald.
Vi kom i mål välbehållna och jag vann en brandvarnare. Yippi!
Så började då den ängsliga väntan på Linus. Eftersom han redan tidigt hade fyllt upp benen med mjölksyra kunde det ju hända att han brutit. Vi SMSade och undrade hur det stod till, men inga svar. Så, efter en dryg halvtimmes väntan kom han över sista bron. Väl i mål for cykel i backen åt ett håll och pojke åt ett annat. Där låg han och flämtade och fick inte fram ett ord. Han hade tagit ut sig totalt.
Innan rundan sa’ jag att
”det skulle vara kul om jag kunde köra slut på Linus”. Det var med tanke på att han inte ägnade träningen en tanke, och han har en allmän
inställning att man kan glida igenom livet på en räkmacka utan ansträngning.
Det här var dock lite för mycket. Jag tyckte uppriktigt sagt synd om pojkstackaren där han låg där och hulkade.
Linus: Ärligt så trodde jag aldrig att du skulle kunna plocka fram en sådan tåga och kämpaglöd. Jag är djupt imponerad – respekt! Men minns också att respekt är en färskvara. Den måste kämpas för, varje dag.
Nu är Linus på hugget igen. Det är gott läkkött i spolingar.
Linus innan tröttheten satte in.
Så var det då detta med arrangemanget.
Man kan väl säga att det finns en viss förbättringspotential hos CK Hymer när det gäller att få till inledningen av loppet.
- Rationellare hantering av ”incheckning”
Parkering, avlastning av cyklar och omklädning var vid Tallbodaskolan. Utkvittering av nummerlappar var vid starten. Kunde ha fungerat smidigare med nummerlapparna vid skolan. - Samling till start
Startfältet var uppdelat i grupper om 50 cyklister som skulle starta med fem minuters mellanrum. När vi (startnummer 3,4,6) kom dit i god tid var det knökfullt. Så vi tog oss inte fram till de främre leden. - Starten
När starten så gick åkte väl halva startfältet iväg som största startgrupp, och sket högaktningsfullt i starterns vädjanden om att det bara skulle vara de 50 första som skulle starta då. - Ledarmotorcykel
…skulle det vara som skulle leda oss i mycket makligt tempo förbi Tornby-konglomeratet och in på cykelbanan mot Berg. Vi såg aldrig till någon motorcykel alls. Det ledde till att ett antal cyklister for vilse i Tornby.
Annars gick det bra. Linus tyckte att bullarna smakade bra.
/Roger