Det är många gånger man får anledning att förvånas över massmedias fokus, och folks (brist på) logiska tänkande. För en tid sedan grävde Östgöta Correspondenten fram att några pastorat inom Svenska Kyrkan gjort en del ”vidlyftiga” utlandsresor på ”skattebetalarnas” bekostnad. ”Vännen av ordning” och ”mannen på gatan” var inte sen att hänga på indignationsvågen i form av upprörda insändare

Det pastorat där jag bor och är församlingsmedlem, gjorde en resa till Rom med all anställd personal. Syftet med resan var, enligt kyrkoherden, ”att trimma ihop personalen tillsammans med de blivande arbetskamraterna i Bankekinds pastorat”. Valet av resmål hade också den bieffekten att man fick tillfälle att studera och söka sig till kristendomens rötter.

Jag har hävdat det förr, och jag påstår det igen: En av kyrkans främsta affärsidéer är själavård i vid bemärkelse. De själar som är i störst behov av vård tillhör oftast människor i pressade livssituationer. Vi minns väl alla kyrkans insatser vid stora olyckor eller naturkatastrofer. Vid tsunamikatastrofen t ex, krävde massmedia, både underförstått och direkt, att kyrkan skulle engagera sig. Många av oss tar ett sådant engagemang för givet. Vad är det då som är kyrkans främsta ”produktionsmedel” för att uppnå sin affärsidé? Ja, de varmast troende kanske hävdar ”Guds ord”. Andra säger säkert ”de människor som arbetar och engagerar sig inom kyrkans verksamhet”. Att stötta andra människor i olika former av svårigheter är inte lätt. Det tar energi och sliter.

En resa, som den beskrivna ovan, kan vara ett utmärkt sätt att ladda batterierna på personalen, så att det finns en kraftreserv att ta till i svåra stunder. Jag har inte hört en enda protestera mot att SJ och SAS skickar sina produktionsmedel på service. Dvs tåg och flygplan. Jag antar till och med att det finns lagstadgade krav på att det måste ske. Däremot, om mänskliga ”produktionsmedel” skickas på service, då protesterar ”vän av ordning”. Vilken människosyn är det?

Jag betalar gärna en medlemsavgift (OBS inte skatt!) till en kyrka som värnar om sin personal, och ser till att den är väl rustad att stötta mig och mina medmänniskor, om, eller när, vi råkar i svårigheter.

Det där med manligt och kvinnligt och teknik är intressant.

Eftersom jag har det jobb jag har, så händer det allt som oftast att jag pratar om tex e-post med folk och även hyllar webbens förträfflighet. Förvånande ofta får jag då höra från kvinnor: ”Nä se datorer är jag inte intresserad av!” Då förstår jag inget alls längre. Har man som kvinna inte förmågan att se datorn som ett verktyg; ett medel för att uppnå andra, ”högre” ting, t. ex. att kommunicera med sina medmänniskor?

En mig närstående kvinna kan tillbringa timmevis med att prata med vänner i telefon. Har man någonsin hört någon utbrista: ”Nä se telefoner är jag inte intresserad av!” Det tror jag inte. Det blir ju lite löjligt. Ändå är det fråga om exakt samma sak: Ett medel för kommunikation.

Ett annat exempel:
(Det här är väl mest en fördom jag har…) Många kvinnor blåvägrar att köra en större bil med ett släp, eller ännu värre, en husvagn efter. Men byt ut släpet eller husvagnen mot en stor boogietrailer med två hästar i. Vad händer? Jo då går det alldeles utmärkt att köra. Fokus verkar då helt plötsligt hamna på de ”mjuka, gosiga” hästarna och vad de representerar, än den ”hårda, tekniska” husvagnen.

Jag kan också helt klart erkänna att jag inte är det minsta intresserad av dammsugare. Trots det har jag ändå förmågan att se bortom verktyget och faktiskt också använda eländet, för att jag uppskattar att ha ett någorlunda rent hem. (Fast ni som har varit hemma hos oss tror väl inte på mig nu…)

Dammsugaren förresten. Den måste ha uppfunnits av en karl. En tung, klumpig sak som man ska dra efter sig, som bara styr fel, fastnar i möbler, slår sönder dörrposter, låter som en dag på Mantorp Park och ändå vägrar att göra rent i hörnen och under den där låga bänken.

Alla som känner mig lite närmare har väl åtminsone nå’n gång fått lida av mitt ordmärkeri.

På Stora Teatern i Norrköping såg jag en gång…

…ett anslag i närheten av biljettluckan: ”Var vänlig kontrollera att biljetten gäller till rätt föreställning.” Va? Jag skulle vilja påstå att en biljett ALLTID är giltig till rätt föreställning! Dvs den föreställning vars tid och datum står tryckt på biljetten, annars luktar det bedrägeri lång väg.

Sedan är det en helt annan sak att man kanske bör kontrollera att man själv infunnit sig till den föreställning som biljetten antyder att man bör göra…

Igår blev det nattjobb. Stora brandväggsburken skulle uppdateras. Nytt fint nätverkskort för ett DMZ (Demilitariserad Zon) och ny programvara skulle in. Eftersom det är hur mycket verksamhet som helst som är beroende av den burken så går det naturligtvis inte att göra under vanlig arbetstid.

Sålunda stämde jag träff klockan 19:00 med två tunga konsulter. Ja, tunga i bemärkelsen kompetenstyngd. Det är trickiga saker att pilla med så det är bäst att ta hjälp av de bästa.

Glada i hågen började vi planera och fundera och fram emot 21:45 var vi redo att slå av strömmen och gå till verklig attack. Japp, nätkortet snäppte på plats och programvaran kom igång. Men så var det det där med att få till rätt routing och brandväggsregler, som ska samsas med både interface- och tunnelfilter och med lite adressöversättning som grädde på moset. Du förstår kanske? Just det. Vi fick inte till det. Framåt 01:30 gav vi upp. Då fungerade i alla fall det gamla som tidigare. Ingen skada skedd alltså.

Är det inte märkligt? Här var det två riktiga hejare som kämpade med uppgiften, varav en är produktspecialist från firman som tillverkar brandväggsprylen och det fungerade ändå inte. Linus och jag gjorde i somras i stort sett samma sak med den brandvägg som skyddar vårt hemmanät. Det tuffade igång utan några problem. Vi har riggat regler kors och tvärs i den burken, enkelt och smidigt. Jo, jag vet, jämförelsen haltar. Jag vill heller inte påstå att Linus och jag är duktigare än två av branschens hejare. Nej långt ifrån. De båda grabbarna är kompetenta och några som jag respekterar högt. Min poäng är att mycket i den kommersiella, ”fina” världen, har en inbyggd komplexitet som jag nästan misstänker är en affärsidé.

En av mina jobbarkompisar brukar säga att vår telefonväxel är konstruerad med två mål: Den ska kunna koppla telefonsamtal och den ska generera konsulttimmar, och det är inte helt självklart vilket som är det primära målet.

Leve Open Source! Där finns en konkurrens som tvingar fram enkla lösningar!

Idag var ett gäng från Gistadkören iväg för en tre och en halv timmes övning under takåsarna i domkyrkans församlingshem i Linköping. Det var flera körer från stiftet som samlats för att öva till en psalmsångshögtid i Hedvigs kyrka i Norrköping den 7/1 nästa år.

Först kändes det milt chockerande att lilla Gistad, med kanske 500 församlingsmedlemmar, hade så pass stor andel av koristerna. Vi var väl inte i majoritet, men inte var det långt ifrån – kändes det som i alla fall.

Lite chockerande var det också att titta på noterna till några av sångerna. Till exempel ”Det är en ros utsprungen” i en sättning för dubbelkör, totalt 12 stämmor. Eller en åttastämmig latinsk sång. Det är lite att bita i för en ”bonnakör”. Dessutom var det höjdtoner i en sång som i vanliga fall är otänkbara för en andrabas. Men tänk, till och med dem gick som en dans tack vare stabil ledning, duktig omgivning och ett leende på de egna läpparna.

Vicken höjdare det var!

Vi har en kattunge. Visst, det är ju gulligt. Men ibland får tydligen de små liven fnatt och förvandlas till dödsföraktande morgonterrorister.

De flesta morgnar brukar jag stiga upp före alla andra, hm katterna undantagna då. Det är skönt att sitta och ”blä i Corren”, äta frukost i lugn och ro och njuta av tystnaden. Så var det också härom morgonen. Jag satt och fördelade min uppmärksamhet i lika delar mellan Torbjörn Gustavssons personliga kampanj för att bli ny landshövding i Östergötland och en tallrik med yoghurt och müsli. Föga anade jag då den dramatik som lurade runt hörnet. Ja, den låg faktiskt och lurade ute i farstun.

Jag hann uppfatta några diskreta galoppsprång och hux flux hade jag en katt uppe på mina axlar. Lagom hade jag hämtat mig från den första chocken när jag märker att katteländet var på väg ned på bordet. Där stod ju tallriken med youghurt! Snabbt som ögat sög jag tag i katten när den var på väg ned, men tydligen var handen inte fullt så snabb som varken katt eller öga. Just det. Två kattassar landade i tallriken. Det är lätt att räkna ut var yoghurt och müsli landade. Bord, golv, skjorta…

Kattskrället var rätt billigt då kan jag säga.