Det är märkligt. I många situationer, med lite mera juridisk tyngd, är det noga med att man kan visa vem man är och att överenskommelser man gör ska vara skriftliga i en eller annan form. Så icke hos Telia.

När man vill säga upp ett telefonabonnemang måste man *ringa* in, sitta i telefonkö i minst en kvart, och *berätta* att man vill avsluta abonnemanget. Den enda kontroll som görs, att jag är behörig att säga upp det, är att jag känner till vilket nummer det är.

Den här funktionen skulle så mycket enklare gå att lösa via Telias ”Mina sidor”, dessutom med stark autenticiering via BankID.

Men, det är klart, då skulle man ju missa nöjet att få sitta i telefonkö en kvart.

Annandag påsk var jag med i en vacker, storslagen och dramatisk konsert i Värmekyrkan i Norrköping – The Fairytale. Vi var väl 100+ i kören, som gjorde vårt bästa för att förvalta de fina sångerna på bästa sätt.

Jag somnade ganska kvickt när jag la’ mig, men vid två-hugget eller så, vaknade jag. Fairytale-sångerna och upplevelserna snurrade runt i skallen. Så småningom hamnade jag i någon sorts slummer och drömde en massa konstigt. Det kändes som om jag var vaken hela tiden, men det var jag säkert inte.

Någon gång så drömde jag att jag högg till med ett svärd, eller slog till med en käpp. Varför, eller på vad har jag glömt. Däremot så vaknade jag med ett ryck när jag kände att jag höttat till med armen, även i verkligheten.

Så drömde jag också att en stor buse höll fast mig och kittlade mig så pass. Enda sättet att bli kvitt honom var att knäa honom rakt i själva verket. Även då vaknade jag av att jag hoppade till i sängen. Troligen hade jag knäat även IRL. Hustrun klarade sig utan bestående men. 🙂

Körsång, kan det verkligen vara nyttigt?

Vet ni att prylar som ägs av en kommun inte går att använda tillsammans med saker som ägs av ett landsting? Det är nästan som man kan tro att de är gjorda av materia och antimateria. Ja, nu vet sådant som upplöses i en gigantisk energismäll om de kommer i kontakt med varandra.

Min mamma har fått sin ena fot amputerad. Efter det blev hon med viss naturnödvändighet rullstolsanvändare. Då man som sådan ofta tillbringar lång tid i stolen är det viktigt att man sitter bra och bekvämt. Alltså har man en speciell dyna, eller sits, att landa sin bakdel på. Rullstolen, under landstingets domvärjo, hade inledningsvis en dyna som med tid och längd blev ganska obekväm.

När så mamma flyttade till ett rehabiliteringsboende under kommunens befäl, kommenterade hon den dynan vid ett tillfälle. Vips, så fixades det fram en annan ur de kommunala gömmorna. Stor lycka. Den kommunala dynan var en lisa för en plågad bakdel. Där kunde historien slutat, men en i alla avseenden ”happy end”. Men icke.

Landstinget personal fick nys om illdådet att placera en kommunal dyna i landstingsstol. En delegation ryckte ut för inspektion. De hummade, funderade och konstaterade att ”så här kan vi inte ha det”. Så gick en tid, och delegationen dök ånyo upp, nu med en ny dyna som nyttolast. Mamma gav den nya dynan en chans i en utvärderingsperiod, men fann att landstingets dyna nr 2 bara var marginellt bättre än dyna nr 1. Kommun-dynan fick alltså åter träda i tjänst.

Landstingsdelegationen kunde naturligtvis inte nöja sig med detta nesliga nederlag i sittdynetestet. Ny utryckning, nu beväpnade med mätinstrument. Här skulle det tas mått så att landstinget kunde skräddarsy en dyna av exakt samma sort som kommunen ställt till förfogande. En tid förflöt och delegationen återkom triumferande. Nu minsann, nu skulle det bli slut på den i längden ohållbara situationen. Men aj. Något hade gått fel, endera i måttagningen, eller tillverkningen. Dynan passade inte! Ve och klagan. Ny måttagning och ny tillverkning. Så, äntligen, efter en lång process, med många inblandade, blev så ordningen återställd. En bekvämt sittande mamma, på en av landstinget ägd dyna i en av landstinget ägd rullstol.

Jag är ju bara ingenjör, så jag förstår inte principer och turer som de som jag beskrivit ovan. Jag inbillar mig ändå att turerna sammantaget har kostat en massa pengar och tid för de inblandade människorna. Om det nu är så oerhört viktigt att den där dynan ägs av rätt juridisk person, kanske det hade varit smidigare och billigare om landstinget helt sonika köpt den kommunala dynan av kommunen? Då hade också inblandade personer kunnat ägna sig åt viktigare arbetsuppgifter.

Man kan ju undra hur vissa företag tänker.

Häromdagen fick jag en automatmeddelande från jobbets e-postsystem. Jag började närma mig gränsen för maximalt tillåten lagring – 110MB! Oj!

Privat har jag bland annat ett e-postkonto hos Gmail. Där kan jag, just nu, lagra ca 7,5GB, och volymen ökar hela tiden. Google kan alltså ge varje person i hela världen flera gigabyte i lagring, utan kostnad. Mitt företag begränsar användningen till 110MB. Jag anser att e-posten är ett av de viktigaste produktionsmedlen i mitt arbete. Ett verktyg att driva projekt och processer framåt, att hålla kunder informerade och glada, att synka med kolleger över Sverige. Dvs det är ett verktyg som drar in pengar till företaget. Och där sätter företaget snäva begränsningar.

Jag förstår inte logiken!

Jag brukar inte bry mig speciellt mycket om att jag fyller år. Familj, släkt och vänner vet också att jag tar ganska lätt på (=glömmer) andras födelsedagar. Idag blev det lite annorlunda.

I morse när jag kollade e-posten via telefonen fanns där en hel hop meddelanden. ”Jaha, så har spam-botarna slagit till mot bjorktorp.se igen” tänkte jag. Men se, det var Facebook som ville tala om att en lång räcka av Facebookvännerna hade önskat grattis. Så fortsatte det också under resten av dagen.

Häftigt och glädjande. Kul att det finns så många ”därute” som bryr sig och bemödar sig att skicka en liten födelsedagshälsning. TACK ALLA!

Dagen har varit fin. Lite pyssel och livsnjuteri. Det är inte så dumt att bara stå och lyssna på porlet från den lilla ån som rinner förbi bara några meter från husknuten. Jag tror det är som balsam för reptilhjärnan.

Kvarndammen

För en tid sedan läste jag i facktidningen om en kille som började en civilingenjörsutbildning efter en tids bortavaro från skolvärden. Han konstaterade att ”I början fattade jag ingenting. Så småningom förstod jag att det var just det vi skulle lära oss, nämligen att bli experter på att inte förstå.” Citatet är inte helt korrekt återgivet då det är taget direkt ur minnet.

Då fick också jag en aha-upplevelse. Visst är det så! Hela poängen med en ingenjörsutbildning är ju naturligtvis inte att man ska lära sig lösa viss krånglig integral eller så. Nej, man ska lära sig hantera och förhålla sig till sådan kunskap man aldrig stött på tidigare. Icke-kunskap. Plöja nya fåror. Slå sig fram med macheten i den intellektuella djungeln.

Många gånger händer det att jag, främst i jobbsammanhang, grymtar om att folk inte kan tänka logiskt – att de hänger upp sig på oväsentligheter och inte ser de stora, raka linjerna. Klart att det är så. De har ju inte haft förmånen att grillas i den tuffa, ingenjörsmässiga ekluten. Öh, va? Kan man verkligen grillas i eklut?

Ja vi säger så nu. Det låter lite fränt. 🙂

Visst är det jobbigt att råka ut för löftesbrott? Om det gäller det personliga planet kan det såra och bli väldigt smärtsamt. Inom yrkesverksamhet och hobby kanske inte den själsliga smärtan blir lika stor, men frustration, besvär och energispill gör det besvärligt. Ännu större blir frustrationen om löftesbrotten har satts i system och kombineras multipla agendor/kalendrar och enbart muntliga besked och slinger.

Jag är med i ett sammanhang där vi i en grupp drabbats av allt detta. Vi i gruppen frontar dessutom en mycket större grupp, och vi får slita som djur för att inte skämma ut vår lilla grupp, som annars skulle kunna bli följden av löftesbrotten som vi drabbas av.