I den dominerande lokaltidningen i området har det diskuterats hur Arenaboaget har skött sina affärer. Arenabolaget driver Linköpings Konsert och Kongress och stadens stora arena, Cloetta Center. Vi kan väl säga att det råder lite tveksamheter kring om affärerna går lysande eller ej. De erfarenheter som jag gjorde ganska nyligen gör att jag sällar mig till de tvekande.
Det företag i vilket jag är anställd har en loge i Cloetta Center. Logen används naturligtvis främst för representativa ändamål, men vid de tillfällen då företaget inte har några aktiviteter inbokade, får vi anställda köpa biljetter och använda logen enligt principen ”först till kvarn”. För en tid sedan var det en konsert som jag gärna ville gå på. Alltså kontaktade jag den på företaget som ansvarar för logen. Jovisst, det fanns plats. Han ringde och bokade, Roger Andersson, telefonnummer ”Si-och-så”. Jag stod bredvid honom och hörde hur hela dialogen gick. Jag hörde också att jag var välkommen att åka ner och köpa ut biljetterna på Cloetta Center. Det var snabba ryck, konserten var samma dag. För att undvika alltför mycket trassel i samband med med entrén så valde jag att avsätta en stund av lunchen och åka ned och köpa biljetterna – trodde jag.

När jag kom till biljettkassan så möttes jag av en skylt som påpekade att de bara sålde biljetter till LHC’s matcher. Styrkt av det jag hörde av kontaktpersonens konversation med arenabolagets representant, ställde jag mig i alla fall i kön. När det så blev min tur så fick jag också höra att det nog ”bara går att köpa biljetter till hockey… men nja, just det, logebiljetter ska visst gå att köpa – men ett ögonblick jag måste kolla…”. Tösen som stod där i kassan ringde ett samtal till någon som kanske visste bättre. Jag hörde lite av konversationen: ”…jamen, hur gör jag då? Vi har ju ingen kassa för det….” Så småningom skulle en annan tös komma; En som kände till kassan.

Den nya tösen kom, och med ett leende försäkrade hon att jag skulle få mina biljetter. Hon satte sig vid en dator och började knappa. Och knappa. Och knappa. Efter en god stunds knappande gav hon upp med en suck. ”Kan du tänka dig att komma lite tidigare ikväll och köpa biljetterna då? Det verkar vara något fel på datan.” Jovisst, jag kunde väl tänka mig det, bara oddsen var något bättre för att ”datan” skulle vara på bättre humör då. ”För lyckas jag inte få några biljetter då, ja se då blir jag skogstokig” – som jag sa’ till tösen. Nejdå, hon skulle prata med IT-stödet direkt och framåt kvällen skulle det inte vara några som helst problem att få biljetter.

Så kom kvällen, och med den kön till biljettkassan. Nåja, kön var inte så lång. Det var bara en före, men när jag kom så skulle det ta lite tid visade det sig. För att göra en lång historia kortare så kan jag bara nämna att det krävdes två personers knappande på tangentbordet och frågor som ”är du säker på att biljetten inte bokades på något annat telefonnummer?” innan jag slutligen fick mina biljetter. Under tiden hade kön blivit lång och en del muttrande hördes bakom mig. På frågan om telefonnumret kunde jag förresten bestämt hävda att jag stod bredvid när beställningen gjordes, och minsann hörde vilket telefonnummer det var som nämndes.

Då kan man slutligen undra: Hur svårt kan det egentligen vara att driva sin egen kärnverksamhet? För är det inte kärnverksamhet att sälja biljetter till de evenemang som arrangeras i de arenor man driver? Det är enligt mitt förmenande så långt in i kärnan av verksamheten man kan komma. De problem som jag stötte på kan väl liknas med att man går in i en ICA-affär för att köpa mjölk och möts i kassan med: ”Nä tyvärr, mjölk kan du inte betala här. Jasså, är det standardmjölk? Jo men det ska visst gå, fast jag vet inte hur. Vänta lite så ska jag ringa och kolla.” Osv. osv.

Är det underligt om Arenabolaget har tveksam ekonomi?

Efter många års drömmar, hopp, funderingar och motigheter startade äntligen folkracekarriären för Fredrik Karlsson.

Lördagen den 15/9 i Nyköping var tid och plats för premiären.

Bilen var relativt nyinköpt, relativt slät i plåten och skinande nymålad. Med en rejäl matsäck som skulle räcka hela dagen rullade vi iväg mot Nyköping.

Resan gick bra, och avlastning likaså. Besiktningen av bilen gick också nästan bra. Det blev bara ett påpekande om att stolsinfästningen skulle kompletteras med några brickor. När det var gjort blev det väntan på start, en väntan där värsta premiärnervositeten dämpades med kaffe och äggmacka.

Så blev det då äntligen dags för första start.

För att vara en riktig rookie gick det riktigt bra. Han var tvåa in i första kurvan – men sist ur den. Det är lite oklart vad som hände. Endera var nybörjarentusiasmen lite väl stor, större än väghållningen, eller så fick han hjälp av banan. Vi i den medföljande hejaklacken stod så till att vi inte såg vad som hände. Nåja, väl på banan igen blev det till att köra om en av medtävlarna och placeringen i heatet blev fyra.

Heat två såg inledningsvis ännu bättre ut. Etta in i kurvan! Historien därefter upprepade sig dock, tyvärr. Det blev karambolage och vänster sida, bakom förardörren blev rejält intryckt på bilen. Sidorutan gick sönder och bakhjulet blev också lite intryckt. Lyckligtvis gick det att fortsätta köra. Trots, eller tack vare, karambolaget blev det en tredjeplats i heatet.

Tillbaks i depån blev det plåtslageriarbeten modell banka och slå. Den förstörda rutan fick ersättas med plastruta fäst, med silvertape.

Tredje heatet blev odramatiskt och slutade med en fjärdeplats för Gripenör Racing Team.

Den avslutande budgivningen om bilarna slutade också lyckligt. Bilen fick stanna inom teamet. Så dagen kunde slutligen summeras som 4-3-4, en bucklig och lite sned bil och en lycklig folkraceförare.

1969. Ja, jag tror det var den 20:e juli, befann jag mig i Jämtland. Pappa Anders, min mammas morbor Eric, möjligen någon någon av hans söner Ove och Kenth och jag begav oss iväg från Brunflo till Tännforsen. För den som inte vet det så är det ett majestätiskt vattenfall mellan sjöarna Tännsjön och Öster-Noren (Östnorn)

Där vid Tännforsen hade en gammal man, Otto Holmström, en stuga och också en båt i sjön. Pappa Anders och han var kompisar, så vi hade fått löfte om att låna båt och fiskeprylar. Dagens, eller snarare nattens, äventyr var att ”ro utter” på Öst-norn.

För alla som inte är sådana fiskefanatiker som jobbarkompisen Tommy följer här en liten faktautvikning. En utter är i det här sammanhanget en liten pontonhistoria som man skickar ut från roddbåten. Mellan uttern och båten finns en fiskelina, på vilken det sitter en mängd små fiskelinetåtar, där det i änden sitter flugor, eller i varje fall någon form av krokar. Affärsidén var alltså att fånga fisk.

Nu var det här ingen kväll vilken som helst. Det var den kväll/natt som Niel Armstrong och Edvin ”Buzz” Aldrin satte ned sina fötter på månens yta. Vi hade med oss en transistorradio i båten. Under tiden vi rodde där i sakta mak och plockade upp en och annan öring, lyssnade vi på rasslet, pipen och konversationen mellan folket på månen och rymdkontrollen i Houston. Vädret var fantastiskt. Tyst, lungt och med en stor måne blickande ner på oss.

Tala om surrealistisk känsla, att sitta där i en roddbåt, på en jämtländsk sjö med full utsikt mot månen, samtidigt som världshistoria skrevs. Det minnet är inbränt som av en MIG-svets i min hjärnbark!

Så har man då vevat Roxen runt på cykel. Söndagen den 26/8 bjöd på en tur runt Roxen. En tur som inleddes med lite kalabalik, avslutades med dramatik och däremellan var en behaglig resa som övergick till värk i knäet i motvinden vid Östra Harg.

En laddad skara begav sig av mot startplatsen i Tallboda på morgonen i söndags. Skaran bestod av Linus, Fredrik och undertecknad. Vid Tallboda skola var det parkering, avlastning av cyklar och, för de som så önskade, omklädning. Vi var inplacerade i första startgrupp med start 9:00. Starten gick och vi trampade iväg. (Mera om starten mot slutet av inlägget) Efter lite irrande i Tornby fick vi vittring på Vreta Kloster/Berg. Fredrik, härdad av två tidigare vätternrundor, ångade på uppför. Jag tog det lugnare, eftersom jag visste att det återstod åtskilliga mil av vårt äventyr. Linus sladdade lite. Ja, Linus fortsatte att bli efter i backarna vid Stjärnorp och trakterna norr om sjön. Det visade sig att kraften i benen var slut. Linus hade inte tränat en enda kilometer inför rundan, och det straffade sig nu.

Vid Grensholm tyckte han att Fredrik och jag skulle åka i vår takt och inte
vänta på honom längre. Han skulle fortsätta att lulla på i sin takt. Vi åkte.
Allt som allt var det en behaglig resa norr om Roxen. Det blev inte fullt så
behagligt sedan, när vi vände ut på slättlandet och mötte dräpar-motvinden.
Rakorna vid Östra Harg var inte att leka med! Då hade också min knäled börjat göra sig påmind riktigt rejält. Det är en muskel eller sena som värker så alldeles när jag cyklar några timmar på raken. Tidigare i år, på träningen
inför rundan, har jag inte haft några känningar. Å andra sidan har jag bara
cyklat 4,5 mil som mest på träning också. Roxenrundan är drygt 8. Knät sinkade oss rejält på slutet. Fredrik, som i likhet med Linus inte tränat många
kilometer inför rundan, var som vanligt oberörd av backar, blåst och milens
mångfald.

Vi kom i mål välbehållna och jag vann en brandvarnare. Yippi!

Så började då den ängsliga väntan på Linus. Eftersom han redan tidigt hade fyllt upp benen med mjölksyra kunde det ju hända att han brutit. Vi SMSade och undrade hur det stod till, men inga svar. Så, efter en dryg halvtimmes väntan kom han över sista bron. Väl i mål for cykel i backen åt ett håll och pojke åt ett annat. Där låg han och flämtade och fick inte fram ett ord. Han hade tagit ut sig totalt.

Innan rundan sa’ jag att
”det skulle vara kul om jag kunde köra slut på Linus”. Det var med tanke på att han inte ägnade träningen en tanke, och han har en allmän
inställning att man kan glida igenom livet på en räkmacka utan ansträngning.
Det här var dock lite för mycket. Jag tyckte uppriktigt sagt synd om pojkstackaren där han låg där och hulkade.

Linus: Ärligt så trodde jag aldrig att du skulle kunna plocka fram en sådan tåga och kämpaglöd. Jag är djupt imponerad – respekt! Men minns också att respekt är en färskvara. Den måste kämpas för, varje dag.

Nu är Linus på hugget igen. Det är gott läkkött i spolingar.

Linus innan tröttheten satte in.

Så var det då detta med arrangemanget.

Man kan väl säga att det finns en viss förbättringspotential hos CK Hymer när det gäller att få till inledningen av loppet.

1. Rationellare hantering av ”incheckning”
   Parkering, avlastning av cyklar och omklädning var vid Tallbodaskolan. Utkvittering av nummerlappar var vid starten. Kunde ha fungerat smidigare med nummerlapparna vid skolan.
2. Samling till start
   Startfältet var uppdelat i grupper om 50 cyklister som skulle starta med fem minuters mellanrum. När vi (startnummer 3,4,6) kom dit i god tid var det knökfullt. Så vi tog oss inte fram till de främre leden.
3. Starten
   När starten så gick åkte väl halva startfältet iväg som största startgrupp, och sket högaktningsfullt i starterns vädjanden om att det bara skulle vara de 50 första som skulle starta då.
4. Ledarmotorcykel
   …skulle det vara som skulle leda oss i mycket makligt tempo förbi Tornby-konglomeratet och in på cykelbanan mot Berg. Vi såg aldrig till någon motorcykel alls. Det ledde till att ett antal cyklister for vilse i Tornby.

Annars gick det bra. Linus tyckte att bullarna smakade bra.

/Roger