Jag har tidigare skrivit om vår bonn-katt som gör livet spännande att leva. Alldeles nyss slog hon till igen.

På helgmorgnarna är det skönt att sitta på verandan och filosofera, gärna med en mugg kaffe bredvid sig. Oftast är ingen annan i familjen vaken så dags, utan man kan sitta där och lyssna på alla de ljud till vilka reptilhjärnan är anpassad; fågelkvitter och vindens sus i träden.

Idag har jag också sällskap av en bärbar dator, med vars hjälp dessa ord just nu skrivs. För en stund sedan var datorskärmen full av de mest välformulerade engelska ord. Jag höll nämligen på att skriva ett e-postmeddelande till släktingar i USA. Det tar ju en stund att få ihop ett sådant. Man måste smaka på formuleringar, hitta rätt ord osv. Hur som helst började jag bli rätt nöjd med resultatet, då plötsligt, som kommen från ingenstans, så stod det en katt i mitt knä. ”Det var väl mysigt”, tänker ni. Jodå, fast nu var det så att mellan kattens tassar och mina lår fanns ett tangentbord.

Snabbt som ögat åkte katten ner på golvet igen, men så såg jag: ”Du loggas nu ut” – ”Inställningar sparas” – ”Windows avslutas” Jaha, så var det med det välformulerade e-postmeddelandet. Jag vet inte vilka knappkombinationer som katteländet råkat trampa på, men datorn stängdes av i alla fall. Nu får det bli amerikabrev en annan gång istället.

Nå’n som är intresserad av en katt? En spännande tillvaro och en storjägare får ni på köpet. Med den katten i huset kommer det inte att saknas varken ödlor, möss, råttor eller fåglar.

…men se till att den har ström att jobba med.

I början på sommaren företog vi en ”släktresa” till Rostock, som dokumenterats på en annan webbsite nära dig. Vi anlände om eftermiddagen med färjan till hamnen i Rostock. Familjen Andersson hade väl ingen större koll på läget, eftersom reseledarna Peter och Catrin Johansson hade fixat det mesta. Vi åkte i två bilar eftersom Petrin skulle vidare neråt Europa, medan den Anderssonska bilen skulle återvända till Östergötland efter vistelsen i Rostock.

Vid avfart från färjan kom vi ifrån varandra. Herr Andersson konstaterade kaxigt att det inte var något problem alls, eftersom vi visste namnet på hotellet och vi hade ju en GPS tillgänglig. GPS-lösningen består av ett program i mobiltelefonen + en ”GPS-puck”, som kommunicerar med telefonen via bluetooth. Allt väl, ända tills vi rullar in på motorvägen. Då tycker telefonen att batteriet börjar bli lite trött. För att hushålla med strömmen drar telefonen ned på så’na ”onödiga” saker som bluetoothkommunikation. Ja, då förstår ni vad som händer. GPS-programmet blir alldeles vilse. Ett tag pendlade vi mellan gapskratt och förtvivlan när GPS-programmet föreslog än den ena, än den andra omöjliga manövern.

Mobilladdaren låg naturligtvis i ryggsäcken i bagageutrymmet, så det blev till att försöka hitta första bästa sväng-av och plocka fram den. Naturligtvis var det ju också så att vi inte hade med oss någon gammal hederlig papperskarta som kunde hjälpa oss tillrätta.

Jodå, vi kom fram lyckligen och väl, utan alltför stora omvägar.

Sensmoral: Använd gärna den moderna tekniken, men kom ihåg att det behövs både volt och ampere.

Macken där vi oftast brukar tanka är en obemannad OKQ8-mack. Den har två rader med pumpar, med två pumpar i varje rad. Den aktuella dagen rullade jag in och ställde mig vid rad två. I rad ett stod det redan en bil och höll på att tanka. När jag klev ur bilen så noterade jag i ögonvrån en viss förvirring runt grannbilen, men tänkte inte så mycket mer på det.

In med platskortet i kortläsaren och knappning av kod. Ah, godkänt även den här gången. Men så hände nå’t ovanligt. Automaten uppmanade mig att tanka på pump fyra. Något sådant hade aldrig hänt förut. Man brukar bara få veta att det är OK att tanka från valfri pump.

Jag hade ingen som helst lust att tanka på pump fyra. Det är nämligen dieselpumpen. Så, avbryt köpet, testa på nytt, pilla och dona. Inget hjälpte. Nähä, då var det väl bara att masa sig över till rad ett då. Den bil som stod där när jag kom verkade ju ha kunnat tanka och åkt sin väg. Medan jag körde över till nästa pumprad anlände en ny bil och ställde sig vid pump ett. Alltså placerade jag mig vid pump två. Min nye pumpkamrat hann före mig till kortautomaten och gjorde de sedvanliga manövrerna där. Det visade sig då att automaten i rad ett inte ville vara sämre än kollegan i rad två, för här kom det upp en glad upp maning: ”Tanka på pump två”.

Då berättade jag om mina erfarenheter i den andra raden. Pumpkamraten valde att inte gå i närkamp med tekniken, utan lite resignerat rullade han fram sin bil till pump två. Stor lycka! Han fick sin bensin.

Under tiden som han tankade stod jag kvar och väntade vid pump två. Jag vågade inte rulla fram och testa pump ett. Det gjorde däremot två gentlemän som just anlänt. De skulle fylla en femlitersdunk. Jag informerade om pump etts förmodade motspänstighet, men de skulle betala med ”tjugor” och inte med kort och hoppades på bättre tur med dessa. Nja, till att börja med såg det mörkt ut. Automaten vägrade acceptera den ena sedeln. Men, efter åtskilligt trixande, så svaldes även den. Därefter uppmanades tankaren att trycka på knappen ”klar” eller fortsätta att mata in sedlar. Det var bara det att klarknappen var omedgörlig. Den ville inte förstå att den blev tryckt på. En lätt panik började märkas hos dunkmännen. Två tjugor försvunna och ingen bensin…

Efter mycket tryckande på många knappar, fast mest på ”klar” förståss, så fattade plötsligt automaten att det inte skulle bli mer sedlar från det hållet, utan tillät äntligen tankning – från pump ett! Va, från ”rätt” pump? Nja, tro nu för all del inte att lyckan var fullständig. Pump ett vägrade att ge ett ljud ifrån sig. Den tidigare mojnade panikkänslan hos dunkmännen började visa sig igen. Knappar trycktes, pumpmunstycket togs ur och sattes i pumpen, ”avtryckaren” i pumpmunstycket trycktes in och släpptes ut.

Nu vet inte jag om dunkmännen hade någon mystisk förmåga att påverka bensinpumpar, men efter en god stunds trixande lyckades de verkligen få igång pump ett och få sina litrar.

Så, äntligen, äntligen var det min tur. Med bävan närmade jag mig automaten. Vad skulle jag drabbas av? Inget, visade det sig. Allt flöt på som vanligt.  Automatiken kanske hade bestämt sig för att roliga timmen var slut och det var dags att börja jobba seriöst igen.

Och så finns det folk som hävdar att maskiner inte har någon själ…

Så har då en regnig vecka tillbringats i hembygden. Det var sol den dag vi kom och den dag vi åkte, däremellan regn, regn och en och annan mulen stund. En av de molniga kvällarna skramlade vi ihop några av de gamla vännerna och var lite kulturella. Vi besökte den lokala fest- och konsertlokalen spiksmedjan.

Musikern och eldsjälen Johan Dereborn, som bor ca 200m från mammas hus, har dragit igång en serie musikcafékvällar i den gamla spiksmedjan som Gränsfors Bruk har renoverat. Johan plockar ihop nya konstellationer av musikerkompisar varje gång, och spelar också musik av olika genrer varje gång. Tisdagen den 10/7, när vi var där, bestod repertoiren av Eagles-låtar, framförda av ”gruppen” RedEye. Johan sa’ att ”det är nog elva år sedan vi repade tillsammans senast”. Med tanke på det så lät det fantastiskt bra. Mycke’ beröm till Dereborn för att han engagerar sig i den lilla byhålan och kör dessa konserter.

Kvällen blev mycket trevlig, trots regntunga skyar. Vacker musik i vacker miljö, och umgänge med gamla vänner – vad mer kan man begära?

Det här blir en alldeles för sen skrift egentligen, men bättre…

För sådana som slutar gymnasiet är våren en hektisk tid, speciellt om man också tänker sig att vara med och dansa i den stora studentbalen. Och det tänkte Linus och Malin. Hela våren var det balträning, minst en gång i veckan.

All träning kulminerade sedan i en grandios uppvisning i gamla ishallen i Linköping den 2/6. Det är imponerande att så många som säkerligen aldrig tidigare har sysslat med ”håll- och styrdans” kan formationsdansa så elegant.

Tyvärr lyckades jag inte få till några bra bilder inifrån själva dansen, där blev det mest filming, så nedan kommer några bilder från före och efter

Malin och Linus

Åka cab

Rännstensgång

Den 15/6 var det så dags för den riktiga avslutningen, med utspring, blommor, traktor-och-vagn och festligheter.

Några bilder därifrån:

	Familjen väntar	Utspringet
Sjung om	Blomhäng	Nyutsprungen Malin
Fredrik, Linus, Pontus	Trött på hemväg	Presentöppning